Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Sån ångest jag har.. Vila i frid världens bästa

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och hålla

dig i handen och säga förlåt för alla gånger jag inte

har ringt, för alla gånger jag inte skrivit som jag lovat
Sån ångest att du försvann innan jag han säga orden
Jag älskar dig mormor!

Vad ska jag säga.. har inget jag vill säga.. har inget jag vill säga er.
har även inget att säga er som rör er heller. Allt jag kan säga är att jag mår skit. och verkligen verkligen inte orkar mer, vill inte ens träffa någon, vill låsa in mig och bara sitta för mig själv, har suttit i duschen i 1 timme idag och bara låtit vattnet rinna över mig och önskat att jag inte var tvungen att kliva upp och torka mig önskar att det aldrig var kväll, att aldrig mörkret skulle falla, att aldrig tiden för kvällen skulle inträffa.

att jag aldrig skulle få må så här dåligt, att allt bara var solsken hela tiden

att jag aldrig behövde sakna, och gråta mig till sömns varje natt.

att jag aldrig skulle behöva känna smärtan igen, men tyvärr så återkommer den

gång på gång och riktigt plågar mig tills jag skriker på hjälp skriker i panik. jag vill fly, finns ingenstans att ta vägen, utan jag är fast i mina egna tankar i mina egna känslor i ett helvete som aldrig vägrar släppa taget om mig.

finns ingen väg ut, allt är stängt och väggarna drivs närmare och närmare och pulsen ökar för varje millimeter allt kommer närmare mig. flyr i panik i cirklar har ingen annanstans att ta vägen, sliter mig i håret om hopp att allt ska sluta.

jag ber och ber på nytt om att lämna mig ifred. Ondskans jävla ansikte har trädit fram och visat att den vägrar lämna mig.

tårarna forsar och andetagen blir begränsade, jag ser suddigt allt jag ser är ett liv som bara rinner ut i sanden i väntan på att allt ska vända.

När kommer det att vända? Eller rättare sagt kommer det att vända överhuvudtaget eller är jag föralltid fast i denna jävla smörja.

önskar jag kunde riva bort alla känslor, kanske misshandla den?
hur kan jag urskilja det svarta ur det vita?

Finns inget bättre sätt att förklara mig. Finns iofs ett sätt till men det vill jag inte skriva ut, för det är för personligt. Det är mitt!

Hoppas ni förstår om jag skulle vara otrevlig, eller osocial eller drar mig tillbaka men jag vill inte att ni ska se mig såhär sårbar, jag vill bara vara för mig själv och helst inte förklara mig för varenda människa om just varför jag är som jag är. This is me right now, and im going to change someday with some help i hope!