Varför går allting åt fel håll? Jag är här för att få hjälpFör att må bättre, men ändå mårJag skit, vad är felet? Jag orkar inteJag är för svag, vad finns det mer för hjälp?

Idag har jag träffat A och jag kan inte säga att vi komme

fram till något vettigt förutom att jag ska träffa L på onsdag

och ska ev. få nya mediciner vilket jag hoppas för jag klarar inte

av detta hur länge som helst. Det går inte. I kväll hoppas jag

att det ska bli en lugn natt där jag får lov att sova så jag är utvilad

och pigg på att dra på prakiken. hur det än blir så ska jag dit. jag möglar

ihop annars.

jag önskar mig verkligen en hel natts sömn..

Ligger i sängen efter många funderingar.

Jag har humörsvägningar, ena sekunden kan allt vara frid och fröjd

och andra så bara tvär grinar jag.. Vad fan är det som händer?

var tvungen att fara en vända bara för att komma bort från mitt

dystra jag, men jag kan inte påstå att jag höll leendet när jag var på

stan inte, såg nog ut som jag hade sålt smöret och tappat pengarna.

v.16 åker jag till min hemstad, mitt vackra växjö, MIN SYSTER.

ska bli så skönt att åka ner till fina människor, och slippa

vara så isolerad här, saker blir aldrig som man planerat här

och man blri bara besviken på nytt. men man har lärt sig leva med det.

Vem vet, inom en snar framtid kanske jag flyttar ner. och då kanske

jag lär känna folk som inte sviker en..

Jag är inne i en dålig period igen. Där ingenting är bra alls.

Jag tror inte jag vet någon natt denna vecka som jag har somnat

utan att vara orolig för något. Och jag mår så jävla dåligt

att jag bara vill skrika. Jag vet inte vad jag ska göra.

Åh gud om någon bara visste vad jag hatar det här.

Godnatt

Känns som jag börjar falla tillbaka till en dålig period i livet igen.

Detta är seriöst andra natten i rad jag sitter i mina tankar och gråter

Finns inget stopp, det bara forsar, var är det för fel på mig?

Varför finns det inget som kan ta bort denna känslan för mig.

Vad gick fel.. Varför blir det först bättre och sen helt plötsligt är jag tillbaka

på ruta 1,

Jag är en 20 åring i en 80 årings liv. Jag vågar ju inte göra något alls

för att jag är så satans jävla rädd för att dö, Varför togs allt bort?
Varför kan jag inte göra saker leva livet?

Jag vill göra en Bypass operation men min rädsla stoppar mig

där också, jag kommer föralltid att vara ful. Jag kommer inte kunna

bli snygg för att jag är rädd för allt.

jag kan inte ens lita på någon när dom säger att dom tycker om mig

har jag så fucking jävla dåligt självförtroende att jag sitter och

oroar mig för mycket.. jag vill bara kasta bort denna skit och

göra allt jag har velat göra! Varför inte bara utmana ödet?
Dör jag så dör jag.. men det är just det som är problemet

jag är SÅ SATANS RÄDD FÖR ATT DÖ!

Som vanligt slutar mina dagar med att jag sitter och skriver

medans mina ögon är fyllda av tårar och mina kinder blir

alldeles våta, snoret rinner då inte lite heller.. Haha komiskt

men det är så obehagligt allting alltså.

Och jag ska upp halv 7, lär inte bli att sova överhuvudtaget.

Aja skriver väl sen..

<a title="bakompaniken" href="http://www.blogkeen.com/visit_blog.aspx?id=110734&f=true"><img alt="bakompaniken" border="0" src="http://www.blogkeen.com/stats.aspx?id=110734&p=1&l=" width="120" height="51" /></a>

Nu har jag bäddat i soffan och lagt huvudet.

ser på Wallander och små kollar runt på nätet lite.

ska upp rätt tidigt i morgon eftersom jag ska jobba :)
annat som händer i veckan vet jag inte.

fortsätta kolla runt på lägenheter eftersom jag vill

flytta till något bättre i stan, sen så ska jag skaffa

något större, en 4a som 3st ska dela på hyran på!

kommer bli awesome..

men nu. wallander, sen sovfa! :)

Jag förstår inte hur jag står ut i mina paniker ibland.

För dom uppstår av såna saker "normalt" folk kan tycka är fjantigt

som idag har jag haft kramp i bröstmuskeln och jag har hela tiden

gått runt och haft för mig att det har varit hjärtat och så nu ikväll

när jag låg här och småsurfa och kollade på serier så fick jag en kramp

så jag sprang ner till mamma och började fälla tårar.

Det är otroligt jobbigt faktiskt, att inte veta hur man ska kunna

hantera smärtor på ett normalt sätt, ingen kan någonsin förstå om

dom själv inte har varit där, och känslan är så svår att beskriva

men det är som att vara livrädd för något fast 10 gånger värre.

Att leva med en dödsångest,panikångest,och hypokondri

kan variera så otroligt mycket, beroende på vilken period i livet man är

enda sen jag tex började med dagliga verksamheter så har min ångest

dämpats otroligt mycket och uppkommer endast när jag vilar och känner

lustig smärta någonstans, medans jag förr fick panik för allt.

Jag går på behandling och kommer snart att utredas och det

känns skönt att något håller på att hända.

just nu är jag mest inne i en orohetsfas, där jag oroar mig för mycket

och speciellt på kroppsliga sjukdommar, och jag hoppas att detta snart

avtar för jag VET att jag inte har något hjärtfel och jag Vet att jag

är fullt frisk fysiskt.. innerst inne.. men det gäller att försöka få fram

sanningen..

nu ska jag sluta skriva så jag slutar vara inne i en panik"cirkel"

ska se serier och försöka tänka på annat!

Tack mamma för pratstunden, den behövdes!

älskar dig!